bebisfynd!

Sitter och tittar på GeKås tipsarblogg, ska tillsammans med två underbart goa vänner åka till Ullared på lördag, hoppas på noll köer och nästintill inget folk därinne... *håller tummarna* Hittade i alla fall denna goa pyjamas på deras blogg, minns att jag hade såna till våra barn när de var nyfödda. Supersmidiga! Skulle det bli fler bebisar hos oss skulle jag investera i dessa!! Tips om ni har småttingar omkring er...

vitt?

Haha, tittar på Svenska Hollywoodfruar, bara älskar Maria Montazami! Missa inte kommentaren under vinprovningen, vitt vin är... vitt!
Jag är ute efter en brun väska i lite lagom mindre storlek (ni förstår precis vilken storlek va?), är lite småkär i denna från ovan nämnda blonda charmtuss Maria Montazami.


Drömma kan man ju...

Tårtkalas

Igår för precis 11 år sen flyttade jag till Småland. Det firades med smarrig irish coffe tårta till oss vuxna och gräddbakelse till barnen! Det finns alltid någon anledning att ställa till med tårtkalas... Tänkte visa bild på den fantastskt goda tårtan men telefonen tjurar... Idag är barnen på Kolmården med sin farbror, de har visst vunnit 2 kg Marabou mjölkchoklad! Vi andra är på väg till Skara för att hjälpa syster flytta in i sin än så länge osedda lägenhet, hon har hela bohaget på släpkärra! Ha en trevlig lördag!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Skitsjukdom

Jag hann aldrig träffa mina farföräldrar, de dog båda i tidigt ålder. Båda dog i cancer.
Min morfar lever såvitt jag vet men önskar inte veta av mig och min bror, min mormor föredrog sina andra barnbarn. Hon gick bort för ett år sedan och visst blir jag fortfarande ledsen ibland när jag tänker på henne. Jag saknar det vi KUNDE haft. Hon och jag. Jag har tyvärr inte mkt att sakna vad gäller vår relation.
När jag växte upp fanns ett äldre par som blev väldigt viktiga för mig, som extra mor- och farföräldrar. Jag har många glada minnen från detta underbara par, hon som drack silverte och han med sina enormt stora händer med vilka han snidade vackra saker i trä. De hade en dotter men fick inga barnbarn så jag blev väl deras substitut och det var jag mer än gärna. 1995 dog mannen, i cancer. 2007 gick deras dotter bort, även hon i cancer.
Min pappa drog dig för att gå till läkaren men när han väl gjorde det fick han diagnosen... cancer. Den 22 maj 1998 tog han sitt sista andetag.
För ett par år sen fick två av hans bästa vänner diagnosen cancer. Ingen av dom lever idag.
Jag är försiktig med att använda ordet hata, men jag hatar verkligen denna sjukdom!!
Överallt omkring oss finns människor som på något sätt kommit i kontakt med cancer, antingen har de själva blivit drabbade eller så känner de någon som fått denna diagnos. Sjukdomsförloppet ser olika ut, en del klarar sig, en del inte. Det finns en kortfilm som belyser vikten av att få känna som känner trots att man på ett eller annat sätt kommit i kontakt med cancer. Man får vara arg. Ledsen. Besviken. Rädd. Och man får skratta! Ta några minuter och se filmen, när du gjort det får du gärna sprida den vidare. Klicka här. Kanske kan den hjälpa någon att må lite bättre?

Var rädda om varandra!

Fredagsfika!

Fredag = lyxfika med Tassimo cappucino och wienerbrödsliknande bakelse med mandelmassa och glasskräm.

Fynd!

Wiieee vad skönt det kan vara att bara gå och strosa lite vid affärer! Idag hade jag med mig 30% rabattkuponger så idag behövde det inte kosta skjortan heller...

Apropå skjorta, denna hittade jag till mig. Riktigt skön och blir himla bra nu när sommartröjorna inte blir de mest använda plaggen i garderoben!

Fyndade orkidéer på IKEA, har köpt där innan och de blommar om och om och om och.. ja, ni fattar. Bokmal som jag är var jag ju tvungen att gå in på Bokia och kika lite också, brukar hitta massa nya böcker på Erikshjälpen men nu har jag inte varit där på flera månader och kommer inte göra det på ett tag heller. Då blev det ta 4 betala för 3 istället. Nu vet jag vad jag kommer göra efter träningsstarten ikväll!

Sonen behöver byxor. Lite varmare såna. De han har nu är så luftiga och sköna säger han. Mmm, luftiga från hålen i knäna... Varför sliter grabbar så otroligt mkt på byxor? Ska kanske tillägga att vi har en ganska vild tjej som i och för sig är väldigt bra på att slita ut tröjor... Vilda barn? Ja, kanske. Roligt verkar dom ha i alla fall!

Ännu en goding till mig. Fint fint tunnstickad och en alldeles klarblå färg. Redan en favorit.

Nä, nu måste jag slänga ihop lite mat så vi hinner få lite energi. Ikväll börjar judoträningarna igen, tydligen massa nya barn som kommer på mitt och Emmys pass. 

Ha dè gott! 

Tillökning??

Jazza, vårt charmiga busfrö.

Gustav.

Född i vårt sovrum. Tillbringade sina första 8 veckor här hos oss med sina 7 syskon innan han tog sitt pick och pack och flyttade... Till andra sidan vägen.

Vi hade både hans mamma och pappa, jag kände även hans mormor och morfar. Underbara personligheter allihopa.

 Dessa två skönheter hoppas vi nu ska få valpar.

I söndags fick de till det ordentligt och nu är det bara att vänta för att se om det tagit sig. Blir de valpar så borde de vara leveransklara lagom till julveckan.

Julklapp någon??

Dottern i köket: Mamma, vad gör du??

River lök utan att gråta litervis... =)

Monsterbitare!

I barnens fönster har vi rullgardiner, dessa rullas upp på dagen och ner på kvällen. En dag gick min sambo in i Linnéas rum, såg att gardinen var "snerullad" och när han rullade ut den studsade denna gigant ut i hennes rum! Den stackarn hade legat inrullad i gardinen sen morgonen.

Linus blev överförtjust och ville hålla den gröna krabaten. Jag lyckades fånga det hela på film...

                                                     Det är Linnéas skrik som hörs... =)

Efter att jag slutat filma hoppade den upp på Linnéas hand och bestämde sig för att sitta där ett tag. Linnéa var halvt hysterisk när vi väl fick bort den... Ändå spanar dom ute i trädgården efter den gröna kompisen när de är ute och leker, lyssnar om de hör den spela osv. 

Ser du den gröna så hälsa från oss! =)

Jag som trodde telefonerna blev mindre och mindre??

Önskar jag varit mer uppmärksam när min mammas mormor Adele kämpade för att lära mig en av hennes specialitèer, konsten att virka. Då har jag genast satt igång med denna!

"Hjärtekatten är ett välgörenhetsprojekt med ambitionen att få ihop så många handvirkade Hjärtekatter som möjligt för att skänka till hjärtavdelningen vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och Skånes universitetssjukhus i Lund.

Vi som ligger bakom projektet heter Therese och Susanne och vi gör detta helt ideellt på vår fritid. Om du vill komma i kontakt med oss gör du det enklast via hjartekatten@gmail.com"




Det går till så att man virkar en katt enligt mönstret via länken, garn kan man köpa till rabatterat pris via vissa butiker som stödjer detta projekt. När katten är färdigt ger man den ett namn. Därefter ser man på en lista vem man ska skicka katten till varpå denna person ser till att katten hamnar i "rätt" händer. Här finner du all info om detta beundransvärda projekt!


Hmm, undrar om inte den där virknålen finns nånstans här hemma...
(om man precis som jag inte behärskar denna konst så kan man tänka ut ett namn, bidra med 75kr i garnkostnad så finns det vänliga själar som virkar Hjärtekatten åt dig)

Lycka kan vara en sån enkel sak som att ha sällskap av hunden i regnet när man väntar på skolbussen.

Det är kallt ute, blåser och småregnar stundvis. Jag ligger inne på soffan, äter godis och ser på dålig dagsänd tv. Om ett par timmar kommer barnen hem, då hade jag tänkt hunnit med en himla massa. Samtal som ska ringas, tvätt som ska hängas upp och papper som ska ordnas med. Fast allt det där får vänta en stund till, just nu ska jag vara bara här och nu...

Published with Blogger-droid v1.6.7

Terminsstart!

Sådärja, nu är upptaktsmötet på judoklubben avklarat. Föräldrar och barn har informerats om höstens händelser, klubbkläder och träningstider. Det hela avslutades med att alla blev ombedda att lägga undan sina väskor, långa halsband osv för att sen komma in i dojon igen. När alla var redo och väldigt frågande om vad som pågick så introducerade vi en lek där ingen kom undan med någon ursäkt... Det var nog den mest lyckade mötesavslutningen nånsin! Nu sparkar vi igång igen efter sommarledighet och slappardagar!

När vi kom ut till bilen hade barnen pratat ihop sig och ville åka och spela minigolf vid den närliggande banan. Vi nappade på förslaget trots snålblåst och "bentjäla".
En bra grej med detta var att jag kunde skylla alla mina slag på att jag försökte hålla värmen! =)

Hösten närmar sig med rekordfart! Solen skiner, svala vindar fläktar, luften är fräsch och varje andetag känns alldeles nytt.

Jag vaknar till liv...

Romeo och Julia

För en vecka sen slog vi på stort och åkte för att hyra film. Det sker inte så ofta i vår familj, vi hittade 5(!) filmer som fick följa med hem för en vecka. 3 filmer till mig och min sambo och en varsin till barnen. Förra helgen gick alltså i filmernas tecken, vi hade helmysigt. En film hamnade alltid underst i "filmväljarhögen" och det var såklart den jag valt... Imorse gick jag ner i vardagsrummet, la mig under filten i soffan och såg på MIN film, den JAG valt att se, och det på en fredagsförmiddag när vi alla var hemma tillsammans. Behöver jag säga att ingen ville göra mig sällskap? Filmerna skulle tillbaka idag och jag ville verkligen se den innan jag lämnar tillbaka den så då fick det bli en "filmmorgon" istället. Om den var bra? Jodå, om man som jag gillar romantiska filmer... ;o)

Den fick i alla fall igång reslusten igen, blev såå sugen på att åka till Italien!

 

Önskar er alla en underbar kväll!!

trött

Vaknade precis i soffan, försökte kolla på film men det gick sådär. Godnatt!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Fler egodagar åt folket!

Jag behöver inte speciellt mycket för att känna att jag lyxar till det. En del skulle kanske ha lyssnat på någon favoritmusik men för mig räckte det med tystnaden idag. Medans färgen gjorde underverk med mitt eftersatta hår la jag en ansiktsmask, fixade naglarna och läste lite i ljusskenet... Underbart!

Många ljus sprider mycket mys!

Fått ljuslyktan och stenen av en vän, den påminner mig om att vara i nuet.

Tack fina L.

Lite ego

Idag är en sån dag när jag skulle kunna göra så mycket, har både skolarbete och hemmafix att ta tag i. Eftersom min sambo skjutsade barnen till skolan idag fick jag mig en sovmorgon, klev upp kl 10! Även om jag faktiskt är ganska bortskämd med att få ligga å dra mig på mornarna på helgerna så kändes det avslappnande. När jag klivit upp funderade jag vad jag skulle börja ta tag i? Jag är en sån som alltid säger till vänner och bekanta att de måste ta hand om sig själva, var inte rädd att vara lite ego ibland. Men jag då? Jag ger mig själv alldeles för lite egentid, går ständigt med tankar som att jag borde raka benen, tända ljus och läsa bok (inte kurslitteratur), ta en promenad helt ensam osv. Idag är MIN dag! Ska ta mig i kragen och färga mitt rått/morotsfärgade hår! Som jag velat fram och tillbaka om jag ska bli en blondie igen inför sommaren eller om jag ska hålla det lite brunettaktigt. Mitt i all tvekan har jag därmed låtit håret bli...katastrofalt! =) Medan färgen förhoppningsvis gör under med mitt hår så tänker jag fixa med mina naglar och händer. Skulle gärna gå och göra dom sommarfina på salong, men eftersom jag kommer arbeta på sjukhuset så är det inte lämpligt. Jag får helt enkelt nöja mig med egenfixade naglar!


Från en sak till en annan. En del finner lugn vid vattnet, andra i skogen. Själv är jag är en nattmänniska, gillar att se hur stjärnorna breder ut sig över natthimlen. Jag har ganska långt till min släkt och mina barndomsvänner och saknar dom enormt mycket emellanåt. När mina barn saknar sin mormor har jag sagt till dom att se på månen, någon gång har de ringt mormor och så har de sett på samma måne tillsammans fast från olika platser.

vintermåne i Delsbo

Hur gör ni när ni saknar era nära och kära?

Med våren kommer...

...ögonkliet, snuvan, tröttheten och jag känner mig inte alls pigg! Blir därför en gnällig och irriterad mamma till våra fantastiska (och stundvis tålamodsprövande) barn, en sambo som inte orkar med något och inte har lust med nåt heller för den delen! Efter några veckors testande av mediciner så har jag nog nu ÄNTLIGEN lyckats få till en kombination som funkar. Jag vaknar utsövd, känner inget av varken ögon eller snuva och börjar få tillbaka min energi! Nu när jag längtar ut i vårvädret så blir det regn... storm.... sol... regn... sol... regn... stormvindar... osv. Det är ju inte detta jag längtat efter! Fast å andra sidan blir det så mycket mer gjort inomhus, läxor som ska läsas (japp, både mina och barnens. Är man student så är man.), grejjer som ska plockas, golv som ska dammsugas efter att vår golden nästintill blivit en nakenhund efter vinterpälstappningen å massa, massa mer som ska göras. Utöver detta är det massa tider som ska passas eftersom både jag och min sambo är instruktörer och leder pass på "vår" klubb, detta ska tajmas med barnens aktiviteter som scouter och fotbollsträningar. Med tanke på allt vi har för oss så är det inte konstigt om man stundvis känner sig lite trött, men så länge vi har roligt och kan koppla av emellanåt så fortsätter vi...

Här är vår "nakenhund" i vårt paradis Falkenberg... 

I´m back!

Hejsan hoppsan så det kan gå ibland. Mycket har hänt, mycket har lixom sugit all min energi likt en sprillans ny wettextrasa! Nu är jag tillbaka... Välkomna att hänga med på färden!

Dag 7 Min bästa vän

Detta är egentligen det jag skulle skrivit om igår, jag funderade hela dagen på vem som är min bästa vän?

Den första jag kom att tänka på när jag såg att det var dagens tema var:

Daysie 1997-2007

Min vapendragare i vått och torrt!

(för hennes del gärna nåt väldigt illaluktande surdike utom mattes räckhåll)

Kom under dagen på mig själv med att vara väldigt lyckligt lottad! Det är nämligen så att jag inte kan välja EN, jag vill ha med flera för jag kan inte se hur jag skulle hantera det om någon av dessa helt plötsligt inte skulle finnas?
Strax innan mina föräldrar skiljdes träffade jag underbara C. Vi var som ler och långhalm under en sommar, sen hördes vi allt mer sällan till att till slut tappa kontakten helt med varandra. Nästan tio år senare, en sommar hemma i Delsbo åkte jag till en sommarfest med min bror, han skulle hämta upp en kompis efter vägen. Vem hade denna kopis med sig? Jo, min C! Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi hörs inte ofta, och ses desto mindre, men varje gång vi hörs är det som om det var igår. Vi ringer och gråter, skrattar och pratar om allt och inget. Fram tills igår hade vi inte hörts sen i juli/augusti men det var som om vi pratat häromdan. Vi pratade just om det, den känslan att vi känner varandra utan och innan men ändå vet vi inte vad den andra gillar att till exempel äta?? Vi har ju inte umgåtts på det sättet på sååå många år och det är nu drygt 30 mil mellan oss.

Jag har även min fantastiska K. Även vi har känt varandra sen vi var yngre, då var vi jämt med varandra. Vi hängde jämt på klubben och kikade på killarna vi tyckte var snygga. Även vi gick under några år olika vägar, för sådär åtta år sen tog vi upp kontakten igen och vi fann varandra igen. Nu har även våra döttrar funnit varandra, inga kan vara gladare åt det än vi! Synd bara att det är 60 mil mellan oss, men desto gladare blir vi när vi ses.

Sen har vi goaste L. När jag bott här i några veckor träffades vi första gången på ett jobbpass. Ett tag senare träffades vi igen å sen har det liksom varit vi. Vi har följt varandra genom förhållanden, barn, tråkigheter och glada tillfällen. På tio år hinner man med ganska mycket, och mer ska det bli! =)

P. Min älskade P. Min sambo. Liksom med C och K har även vi varit ifrån varandra ett tag under vår resa tillsammans och vi fann att tillvaron inte är lika rolig utan varandra. Tillsammans är vi bäst!

Förstår ni mitt dilemma? Jag kan inte välja vem som är min bästa, de är alla mina absolut bästaste!

Kan DU peka ut din bästa vän?

mys

Här hemma tampas vi fortfarande med lite feber och halsont.

Huvudet vill mer än kroppen orkar, får väl se om jag orkar

dyka ner i hjärt-kärlsjukdomarnas värld under dagen,
bäst att försöka hänga med för det går fort fram på skolan.
Tvätt ska tvättas, borde dammsuga och damma ser jag nu
när solen skiner in genom fönstret. Borde kanske ta tag i den
där delvis ouppackade resväskan sen trippen till Delsbo också?
Men innan dess, mys i soffan med lillskruttan!

Ärlig eller inte?

Har funderat en hel del på på det här med ärlighet, hur ärliga är vi egentligen? Säger du vad du tycker och tänker i alla lägen? Ni som följt mig från bloggens början vet att jag började skriva om just ärlighet. "Min gotant" har så länge min familj känt henne (drygt 35 år) alltid varit ärlig i alla lägen. Sen vår diskussion förra veckan har jag blivit mer rak, sagt vad jag tyckt och tänkt, fast med väl valda ord. Inga större grejer har hänt, men ni vet den där matdiskussionen "vad tycker du vi ska äta?" Jag brukade svara: "spelar ingen roll." Jo, det gör det visst! Jag gillar inte makaroner och köttbullar sådär överdrivet mycket, inte alls egentligen. Barnen tycker det är jättegott så visst äter vi det ibland. Men att svara "spelar ingen roll" är ju då ganska fel, eftersom jag egentligen inte vill ha det utan säger det bara för det är smidigt. Kanske det var ett dåligt exempel, men alla som känner mig vet att jag har svårt att välja mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen så att liksom ta ställning till småbeslut i vardagen är inte min starka sida, det får gärna någon annan göra och så rättar jag mig efter det. Stora beslut däremot, där är jag med fullt ut och har åsikter om det mesta, både hemma och på klubben. Hur gör ni? Vad är svårast, små eller stora beslut? Säger ni vad ni känner? Eller håller ni tillbaka av smidighet, rädsla eller av nån annan orsak? Berätta gärna, jag är nyfiken. Ärlighet är ett spännande och känsligt ämne!

Dag 6 Min dag...

... har jag trots solens strålar tillbringat inomhus med vår febriga dotter. Jag har försökt lära mig mer om läkemedelsräkning och tagit små pauser där jag kollat in bloggar jag nyss hittat till. Tänk att det finns så många människor som i princip varje dag delar med sig av sina tankar och händelser i livet till oss andra, säga vad man vill om internet men det skapar absolut många kontakter man inte skulle fått annars.

Kikar nu på Sofias änglar, har bara sett ett program innan och oj vad jag grät då.
Nu närmar programmet sig slutet, ska passa på att se det innan sängen kallar.
Innan ni bläddrar er vidare i cyberspace, snälla titta på mitt tidigare inlägg där jag efterlyser en katt Gosig från Ikea åt en vän.

Sov gott sen när det är dags!

Efterlysning!

Detta är en Gosig katt från Ikea, de finns inte längre att köpa och en av mina närmsta vänner letar desperat efter en sådan för att ha i "reserv" vid tex kräksjuka, om den skulle gå sönder eller tappas bort.


                                                                  
Vet du med dig att du har en sådan liggandes hemma till ingen nytta? Vet du någon som har en till övers?
Snälla, snälla, snälla, hör av dig!!

Ayla?

Min dotter vid frukosten imorse: "mamma, när du föddes å var liten fanns ju inga soffor. Eller inga mjuka soffor i alla fall, de var ju av sten då" Jag förklarade att det fanns visst soffor när jag var liten och de var till och med mjuka. Hon slutade då äta, såg storögt och förvånat på mig och sa "men mamma, fanns det såna på stenåldern?" Hmm....

Dag 5 Vad är kärlek?

Det är en stor fråga. Jag känner kärlek för så mycket. Min sambo. När jag ser på honom pirrar det i min kropp och jag fånler. Han är min andra halva, utan honom saknas något. Jag vet, för vi har provat vara utan varandra. Men vi hittade tillbaka och vi har det nu bättre än någonsin. Vi har två barn, helt fantastiskt underbara ungar! De bråkar, både med oss och varandra. När de inte är tillsammans är saknaden efter den andra stor. De kan inte vara med varandra och inte heller utan varandra, det är väl syskonkärlek när den är som bäst? Kärleken till barnen är gränslös, det finns inga ord som tillräckligt bra beskriver hur mycket jag älskar de små liven. Önskar alla föräldrar kände så för sina barn! Hoppas alla någon gång under sitt liv får chansen att känna sig riktigt älskade.
Känner kärlek för så mycket mer i mitt liv, fast just precis nu blev mitt knä upptaget av vår febriga lilla tös så detta får bli allt för denna gången, även om detta är ett ämne man kan skriva spaltmeter om.

"Att kärlek är allt som finns, är allt vi vet om kärlek."
Emily Dickinson

Dag 4 Vad åt jag idag?

Varför vill man veta det? Det är min första tanke. Fast har jag tagit på mig att skriva om det så gör jag det. Frukost: banan, yoghurt och kaffe. Lunch: rester, pasta och pastasås. Sen fika på klubbens årsmöte, kaffe, muffins, kladdkaka. Kvällsmat: överbliven saft, bulle och en kexchoklad. Dagen avrundas med ett glas vin!
Ingen större gourmetupplevelse, inte heller särskilt hälsosamt men helt rätt för mig just idag. Imorgon tar vi tag i livet igen!

Dag 3 Mina föräldrar...

... var ute på massa äventyr innan jag kom till världen. I början av det glada 70-talet emigrerade de tillsammans med min storebror till Australien. Där tillbringade de några händelserika år, men hamnade till slut i Sverige igen. De drev en firma tillsammans, en liten men framgångsrik tack vare den smala branchen. Jag minns att de allt som oftast fanns hemma, firman låg i huset mittemot vårt så de fanns alltid nära till hands när vi ungar sprang kors och tvärs genom byn. På helgmornarna brukade jag ligga bredvid pappa när helt plötsligt "Högran och Vänstran" dök upp. Nu när jag tänker på det så låter det kanske inte sådär superskoj, men jisses vad vi skrattade när hans stortår "pratade" och busade med mig. Han var lite fixerad vid att ha den senaste tekniken så vi hade tidigt en av de första VHS-spelarna, han hade även en filmkamera där batteriet var så stort att man behövde en egen väska till det. Kameran var man bokstavligen tvungen att vila på axeln för den var så stor och otymplig. De flesta grannbarn och jag stod ofta framför kameran, vi sjöng och dansade och njöt av att kunna vara på tv. Pappa filmade tålmodigt och försökte samtidigt lära sig alla finesser som fanns. Min mamma och jag pysslade mycket, vi gjorde julpyssel, vi bakade och jag fick hållas när jag envisades med att göra allting själv. En gång gjorde jag sockerkaka och vägrade ta emot hjälp. Jag missade bakpulvret och kakan blev stenhård. Mamma och pappa åt med god min i alla fall. Jag var jättelycklig. Vid juletid var det så underbart att vakna på morgonen och gå ner i köket där mamma hade varit och julstökat och tänt i vedspisen så det var varmt och mysigt. Pappa förevigade med filmkameran, zoomade gärna in mamma så hon blev sådär arg och vände med ett tjurigt leende ryggen till.
När jag var 11 år skildes dom. Jag minns att min första känsla var att jag blev så glad, jag skulle nu nämligen få en egen hemnyckel!
Pappa skaffade ganska snabbt en ny familj, jag fick yngre plastsyskon som tog över mitt rum hos honom och inget blev nånsin som förr. Han dog när jag var 18 år. Jag hann säga hej då, det är jag tacksam för. Min pappa lärde mig att om jag verkligen har en dröm, se till att sträva mot den oavsett vad!! 
Min mamma bor 60 mil bort. Det är jobbigt. Fast det är jag som flyttat så jag får väl ändå på något sätt liksom skylla mig själv. Det känns värre nu när jag har egna barn, vill att hon ska uppleva dom som jag gör, se dom växa upp. Fast när vi väl träffas är hon med i princip dygnet runt, det är allt eller inget liksom. Hon har en ny kärlek, J. Han gör henne lycklig och skämmer bort henne på ett sätt hon inte blivit bortskämd på innan. Jag har varit bästa vän med hans dotter när mina föräldrar skiljdes och vi tyckte tidigt att hennes pappa och min mamma skulle vara ett perfekt par. Nu har de också förstått! Bättre sent än aldrig, visst är det så man brukar säga? J har känt mig längre än han känt min mamma, han har sett mig växa upp som hans dotters bästa vän. Han vet mer om mitt tonårsliv än min pappa nånsin gjorde. Det känns som att de har en varsin del av mig, min pappa fick de första åren av mitt liv, J får vara med om de återståeende. Tillsammans har mina föräldrar lärt mig att våga! De flyttade över halva jordklotet och visste inte vad som väntade där borta. Min mamma brukade säga till mig; "vad du än gör, se något annat än Delsbo innan du bosätter dig här för alltid. Prova någon annan by/stad/land innan du bestämmer dig. Kom gärna hem och bo här efter att du prövat dina vingar." Jag provade mina vingar och flyttade, men blev kvar här i söder med eget hus, sambo och barn. Undrar om hon någon gång under de senaste åren ångrat att hon gett mig det rådet? =)
Mamma, tack för allt du gett din tösabit. Jag älskar dig!

Dag 2 Min första kärlek...

..såg jag för första gången i sjätte klass när vi hälsade på den byskola som vi skulle bilda en sjundeklass med. Det var tre byskolor vars sjätteklassare skulle bilda en sjundeklass på högstadiet. Det jag minns mest av denna dag är att jag tyckte han var såååå snygg med sitt långa blonda hår. Det blev en lång väntan på att sommarlovet skulle gå, jag ville att skolan skulle börja så jag fick träffa L igen. Augusti kom. Det var med nervösa och förväntansfulla steg jag gick till skolan. Där var han. Lika snygg som jag mindes. Men blygare. Jag blev kär. Min kompis blev tillsammans med en kille som gick i åttan, han bodde i samma by som L. När hon skulle hälsa på sin kille åkte jag med och hälsade för första gången på L. Jag trodde att vi alla tre skulle åka dit men min kompis och hennes kille hade visst andra planer. De visste hur vi kände för varandra och tyckte att nu var det dags att det hände något så när de släppt av mig hos L åkte de vidare. Jag minns att jag var så nervös när jag gick mot det stora röda huset. När jag knackade på öppnade hans mamma. Hon visste redan mitt namn. Hon log när jag klev in i hallen. Hans storebror trackade L lite för att han fått tjejbesök. Vi smög blyga upp till hans rum. Satte oss på hans säng. Han höll om mig. Vi satt så länge, länge. Pratade om allt och inget, sådär som man gör när tiden bara flyger förbi.
Vi blev trots detta inget par. Ingen vågade ta det första steget att pussa den andra. Det var nära, många gånger. Men alltid var det något eller någon som störde. I skolan höll vi oss alltid nära, det räckte med en blick för att vi skulle förstå varandra. Efter högstadiet tappade vi kontakten, gled sakta ifrån varann.

Ganska många år senare hörde han av sig. Han hade levt ett ganska destruktivt liv. Han undrade om jag glömt? Genast kände jag den där känslan vi delat som tonåringar, inga ord behövdes. Vi visste ändå, trots åren som gått. Under högstadiet gjorde vi en överenskommelse. Om vi vid 25 års ålder inte var upptagna på annat håll, då skulle vi gifta oss med varandra, vi skulle då ge varandra en chans liksom. Han var för narvarande singel. Jag var sambo, hade barn och var lycklig med mitt liv. Vi skrattade åt att vi varit så blyga som tonåringar, undrade om det kunnat ändra något om vi vågat lite mer? Vi hade båda en plats i varandras hjärtan, en sorts samhörighet trots alla år som gått och allt vi gått igenom på varsitt håll.
I somras fick jag ett besked, han levde inte längre. Hans kropp hade gett upp, det gick inte att rädda honom.
I mitt hjärta har han en egen liten plats, min första kärlek...

Fobier

Jag tycker verkligen omycket om spindlar och tandläkare. Känner rysningar längs ryggen bara vid blotta tanken av dessa två. Det kryllar av spindlar i vårt hus, det är väl kanske en av anledningarna till att jag fullkomligt älskar vintern. Då sover spindlarna. Oftast. Vi har en tröskel i källaren där det nästan alltid bor en spindel. Min älskade sambo agerar superhjälte och tar ut den spindel som hittat dit (man ska inte döda spindlar, bara förflytta dom, det är mitt motto). Ett par dagar senare är det trots allt en spindel där som springer och försöker gömma sig under tröskeln när jag kommer stampandes. Problemet är att spindeln är storleken större och lyckas inte gömma sig helt, en bit av benen sticker fortfarande ut som förhållandevis små svarta streck. Jag ryser, stampar ännu hårdare i golvet så den förhoppningsvis håller sig kvar därunder medans jag går förbi.
Samma känsla har jag när jag i eftermiddag ska följa med vår dotter till tandsköterskan. Jag kommer stampa hårt när jag går där i korridoren så de otäckingarna till tandläkare håller sig borta!

Dag 1 Presentation av mig

Av alla frågor som ingår i detta 30-dagars tema tycker jag att denna är svårast. Vad ska jag säga? Vad vill ni veta om mig? Jag är virrig, kärleksfull och busig. Studerar till sjuksköterska. Född i Delsbo, har mamma och bror med familj som bor kvar, i vår blir jag faster för andra gången! =) Bor 60 mil ifrån dom, i hus med en alldeles för stor trädgård, skönt för barnen att springa på men oerhört tråkigt att underhålla. Så det struntar jag i. Grannarna älskar att påta i sina trädgårdar så ska ni nån gång hälsa på mig sommartid, håll utkik efter trädgården med klippt gräsmatta med massor av ogräs i det som en gång var rabatter. Svärmor gillar att krypa omkring bland buskarna och försöka luckra fram deras rötter eller vad det heter. Jag gillar att äta bären. Hon har gett upp efter många tappra försök att få mig att tycka det är roligt med trädgårdsarbete så vi har kommit fram till att jag kanske inte kan odla och jag kan inte skilja på ogräs och blommor. Det finns faktiskt fina ogräsblommor. Men baka och göra potatisgratäng, det kan jag. Där slår jag henne på fingrarna! Min släkt på mammas sida är kända för sitt handarbete och sitt handlag med blommor. Jag kan inget av det. Jag är den felande länken. Det är med mig den delen av släktens traditioner kommer brytas. Jag är dock inte helt hopplös. Min mammas mormor var en hejjare på att baka. Jag har ärvt hennes känsla för att "höfta till" recept och den delen kommer jag förhoppningsvis kunna föra vidare till mina barn.
Visst, jag bakar. Och jag älskar mjuka kakor! Fast de gör mig mjuk. Min dotter tycker om att göra vågor på min mage. Hennes storebror älskar att begrava hela sitt ansikte djupt in mot min mage och sen prutta högljutt med munnen så det liksom skvalpar och fladdrar mot hans kinder och öron. Jag låter dom hållas, varför förstöra deras nöje?
Tränar gör jag. Som gammal dans och hästtjej kändes steget till kampsport ganska stort men där har jag hamnat. Min dotter och jag tränar föräldrar och deras barn i något som vi kallar för judogympa. Det är barn 3-6 år som tillsammans med en vuxen tränar gymnastik och leker fram grunderna i judo med fokus på balans och fallteknik. Vår lilla tjej börjar bli stor, det är vår sista termin som ledare på judogympan. Det är lite sorgligt för det är så jätteroligt! Fast vi går vidare mot andra mål.

Har sett att det fullkomligt rasat in läsare. Det gör mig nyfiken. Vilka är ni?

Hemma..

Det sägs att hemma är där hjärtat finns, mitt hjärta finns på tre ställen!

Skogen bakom vårt hus.

Delsbo i vinterskrud.

 

Vackra Falkenberg.

Var är hemma för dig?

Mums!

Måste bara berätta att jag fick till en så himlarns god kycklinggryta i eftermiddag. Jag hade kycklingfilé i bitar, bacon, paprika, purjolök, grädde, vitlök och olika kryddor. Lilla hemligheten? Dipkryddan "Fresh island" (lila påse) och en gnutta honung. Till detta serverades en blandning av ris och quinoa samt en grönsallad.
Hela familjen åt som om vi inte ätit på flera dagar och jag längtar redan till lunchen imorgon.

Var rädda om varandra!

30 dagar

30 DAGAR - OLIKA TEMAN

Lite här och var bland bloggar på nätet cirkulerar just nu en slags "30 dagars tema-bloggande". Det går ut på att man varje dag under 30 dagar skriver inlägg med fasta ämnen. Eftersom jag är ny på det här med bloggande blir detta ett bra startskott.

Välkomna att följa mina 30 dagar!

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Brutal ärlighet!

Igår fick jag ett samtal. Sen november 2007 har jag längtat efter detta samtal, samtidigt som jag varit rädd för det. Ibland har jag skickat kort för att veta att jag inte glömt bort. Hon fick senast ett alla hjärtans dag kort där jag skrev att jag tänker på henne. Men att ringa upp? Näe, det har jag inte vågat. Hon är ärlig. Brutalt ärlig! Hon är känd för att alltid säga vad hon tycker, oavsett situation. Det är en helt underbar egenskap som jag alltid beundrat, hoppas hon aldrig slutar med det. Men ibland orkar man inte höra. Man vill inte veta att man gjort bort sig totalt. Man vill bara få prata av sig utan att bli dömd. Igår sa jag ifrån. Så ärlig som jag var igår har jag aldrig nånsin varit innan. Det började trevligt, vi skrattade tillsammans. Sen började det. Varför hälsar jag inte på när jag är hemmavid? Varför ringer jag inte? Jag kunde inte vara tyst längre. Jag har haft samma telefonnummer sen 1996, telefonen är alltid med mig. Hon har inte ringt. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Vi har kanske inte mycket tid kvar. Jag är 31 år. Hon fyller 90 nu i mars.