..såg jag för första gången i sjätte klass när vi hälsade på den byskola som vi skulle bilda en sjundeklass med. Det var tre byskolor vars sjätteklassare skulle bilda en sjundeklass på högstadiet. Det jag minns mest av denna dag är att jag tyckte han var såååå snygg med sitt långa blonda hår. Det blev en lång väntan på att sommarlovet skulle gå, jag ville att skolan skulle börja så jag fick träffa L igen. Augusti kom. Det var med nervösa och förväntansfulla steg jag gick till skolan. Där var han. Lika snygg som jag mindes. Men blygare. Jag blev kär. Min kompis blev tillsammans med en kille som gick i åttan, han bodde i samma by som L. När hon skulle hälsa på sin kille åkte jag med och hälsade för första gången på L. Jag trodde att vi alla tre skulle åka dit men min kompis och hennes kille hade visst andra planer. De visste hur vi kände för varandra och tyckte att nu var det dags att det hände något så när de släppt av mig hos L åkte de vidare. Jag minns att jag var så nervös när jag gick mot det stora röda huset. När jag knackade på öppnade hans mamma. Hon visste redan mitt namn. Hon log när jag klev in i hallen. Hans storebror trackade L lite för att han fått tjejbesök. Vi smög blyga upp till hans rum. Satte oss på hans säng. Han höll om mig. Vi satt så länge, länge. Pratade om allt och inget, sådär som man gör när tiden bara flyger förbi.
Vi blev trots detta inget par. Ingen vågade ta det första steget att pussa den andra. Det var nära, många gånger. Men alltid var det något eller någon som störde. I skolan höll vi oss alltid nära, det räckte med en blick för att vi skulle förstå varandra. Efter högstadiet tappade vi kontakten, gled sakta ifrån varann.
Ganska många år senare hörde han av sig. Han hade levt ett ganska destruktivt liv. Han undrade om jag glömt? Genast kände jag den där känslan vi delat som tonåringar, inga ord behövdes. Vi visste ändå, trots åren som gått. Under högstadiet gjorde vi en överenskommelse. Om vi vid 25 års ålder inte var upptagna på annat håll, då skulle vi gifta oss med varandra, vi skulle då ge varandra en chans liksom. Han var för narvarande singel. Jag var sambo, hade barn och var lycklig med mitt liv. Vi skrattade åt att vi varit så blyga som tonåringar, undrade om det kunnat ändra något om vi vågat lite mer? Vi hade båda en plats i varandras hjärtan, en sorts samhörighet trots alla år som gått och allt vi gått igenom på varsitt håll.
I somras fick jag ett besked, han levde inte längre. Hans kropp hade gett upp, det gick inte att rädda honom.
I mitt hjärta har han en egen liten plats, min första kärlek...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar