... var ute på massa äventyr innan jag kom till världen. I början av det glada 70-talet emigrerade de tillsammans med min storebror till Australien. Där tillbringade de några händelserika år, men hamnade till slut i Sverige igen. De drev en firma tillsammans, en liten men framgångsrik tack vare den smala branchen. Jag minns att de allt som oftast fanns hemma, firman låg i huset mittemot vårt så de fanns alltid nära till hands när vi ungar sprang kors och tvärs genom byn. På helgmornarna brukade jag ligga bredvid pappa när helt plötsligt "Högran och Vänstran" dök upp. Nu när jag tänker på det så låter det kanske inte sådär superskoj, men jisses vad vi skrattade när hans stortår "pratade" och busade med mig. Han var lite fixerad vid att ha den senaste tekniken så vi hade tidigt en av de första VHS-spelarna, han hade även en filmkamera där batteriet var så stort att man behövde en egen väska till det. Kameran var man bokstavligen tvungen att vila på axeln för den var så stor och otymplig. De flesta grannbarn och jag stod ofta framför kameran, vi sjöng och dansade och njöt av att kunna vara på tv. Pappa filmade tålmodigt och försökte samtidigt lära sig alla finesser som fanns. Min mamma och jag pysslade mycket, vi gjorde julpyssel, vi bakade och jag fick hållas när jag envisades med att göra allting själv. En gång gjorde jag sockerkaka och vägrade ta emot hjälp. Jag missade bakpulvret och kakan blev stenhård. Mamma och pappa åt med god min i alla fall. Jag var jättelycklig. Vid juletid var det så underbart att vakna på morgonen och gå ner i köket där mamma hade varit och julstökat och tänt i vedspisen så det var varmt och mysigt. Pappa förevigade med filmkameran, zoomade gärna in mamma så hon blev sådär arg och vände med ett tjurigt leende ryggen till.
När jag var 11 år skildes dom. Jag minns att min första känsla var att jag blev så glad, jag skulle nu nämligen få en egen hemnyckel!
Pappa skaffade ganska snabbt en ny familj, jag fick yngre plastsyskon som tog över mitt rum hos honom och inget blev nånsin som förr. Han dog när jag var 18 år. Jag hann säga hej då, det är jag tacksam för. Min pappa lärde mig att om jag verkligen har en dröm, se till att sträva mot den oavsett vad!!
Min mamma bor 60 mil bort. Det är jobbigt. Fast det är jag som flyttat så jag får väl ändå på något sätt liksom skylla mig själv. Det känns värre nu när jag har egna barn, vill att hon ska uppleva dom som jag gör, se dom växa upp. Fast när vi väl träffas är hon med i princip dygnet runt, det är allt eller inget liksom. Hon har en ny kärlek, J. Han gör henne lycklig och skämmer bort henne på ett sätt hon inte blivit bortskämd på innan. Jag har varit bästa vän med hans dotter när mina föräldrar skiljdes och vi tyckte tidigt att hennes pappa och min mamma skulle vara ett perfekt par. Nu har de också förstått! Bättre sent än aldrig, visst är det så man brukar säga? J har känt mig längre än han känt min mamma, han har sett mig växa upp som hans dotters bästa vän. Han vet mer om mitt tonårsliv än min pappa nånsin gjorde. Det känns som att de har en varsin del av mig, min pappa fick de första åren av mitt liv, J får vara med om de återståeende. Tillsammans har mina föräldrar lärt mig att våga! De flyttade över halva jordklotet och visste inte vad som väntade där borta. Min mamma brukade säga till mig; "vad du än gör, se något annat än Delsbo innan du bosätter dig här för alltid. Prova någon annan by/stad/land innan du bestämmer dig. Kom gärna hem och bo här efter att du prövat dina vingar." Jag provade mina vingar och flyttade, men blev kvar här i söder med eget hus, sambo och barn. Undrar om hon någon gång under de senaste åren ångrat att hon gett mig det rådet? =)
Mamma, tack för allt du gett din tösabit. Jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar