Dag 7 Min bästa vän

Detta är egentligen det jag skulle skrivit om igår, jag funderade hela dagen på vem som är min bästa vän?

Den första jag kom att tänka på när jag såg att det var dagens tema var:

Daysie 1997-2007

Min vapendragare i vått och torrt!

(för hennes del gärna nåt väldigt illaluktande surdike utom mattes räckhåll)

Kom under dagen på mig själv med att vara väldigt lyckligt lottad! Det är nämligen så att jag inte kan välja EN, jag vill ha med flera för jag kan inte se hur jag skulle hantera det om någon av dessa helt plötsligt inte skulle finnas?
Strax innan mina föräldrar skiljdes träffade jag underbara C. Vi var som ler och långhalm under en sommar, sen hördes vi allt mer sällan till att till slut tappa kontakten helt med varandra. Nästan tio år senare, en sommar hemma i Delsbo åkte jag till en sommarfest med min bror, han skulle hämta upp en kompis efter vägen. Vem hade denna kopis med sig? Jo, min C! Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi hörs inte ofta, och ses desto mindre, men varje gång vi hörs är det som om det var igår. Vi ringer och gråter, skrattar och pratar om allt och inget. Fram tills igår hade vi inte hörts sen i juli/augusti men det var som om vi pratat häromdan. Vi pratade just om det, den känslan att vi känner varandra utan och innan men ändå vet vi inte vad den andra gillar att till exempel äta?? Vi har ju inte umgåtts på det sättet på sååå många år och det är nu drygt 30 mil mellan oss.

Jag har även min fantastiska K. Även vi har känt varandra sen vi var yngre, då var vi jämt med varandra. Vi hängde jämt på klubben och kikade på killarna vi tyckte var snygga. Även vi gick under några år olika vägar, för sådär åtta år sen tog vi upp kontakten igen och vi fann varandra igen. Nu har även våra döttrar funnit varandra, inga kan vara gladare åt det än vi! Synd bara att det är 60 mil mellan oss, men desto gladare blir vi när vi ses.

Sen har vi goaste L. När jag bott här i några veckor träffades vi första gången på ett jobbpass. Ett tag senare träffades vi igen å sen har det liksom varit vi. Vi har följt varandra genom förhållanden, barn, tråkigheter och glada tillfällen. På tio år hinner man med ganska mycket, och mer ska det bli! =)

P. Min älskade P. Min sambo. Liksom med C och K har även vi varit ifrån varandra ett tag under vår resa tillsammans och vi fann att tillvaron inte är lika rolig utan varandra. Tillsammans är vi bäst!

Förstår ni mitt dilemma? Jag kan inte välja vem som är min bästa, de är alla mina absolut bästaste!

Kan DU peka ut din bästa vän?

mys

Här hemma tampas vi fortfarande med lite feber och halsont.

Huvudet vill mer än kroppen orkar, får väl se om jag orkar

dyka ner i hjärt-kärlsjukdomarnas värld under dagen,
bäst att försöka hänga med för det går fort fram på skolan.
Tvätt ska tvättas, borde dammsuga och damma ser jag nu
när solen skiner in genom fönstret. Borde kanske ta tag i den
där delvis ouppackade resväskan sen trippen till Delsbo också?
Men innan dess, mys i soffan med lillskruttan!

Ärlig eller inte?

Har funderat en hel del på på det här med ärlighet, hur ärliga är vi egentligen? Säger du vad du tycker och tänker i alla lägen? Ni som följt mig från bloggens början vet att jag började skriva om just ärlighet. "Min gotant" har så länge min familj känt henne (drygt 35 år) alltid varit ärlig i alla lägen. Sen vår diskussion förra veckan har jag blivit mer rak, sagt vad jag tyckt och tänkt, fast med väl valda ord. Inga större grejer har hänt, men ni vet den där matdiskussionen "vad tycker du vi ska äta?" Jag brukade svara: "spelar ingen roll." Jo, det gör det visst! Jag gillar inte makaroner och köttbullar sådär överdrivet mycket, inte alls egentligen. Barnen tycker det är jättegott så visst äter vi det ibland. Men att svara "spelar ingen roll" är ju då ganska fel, eftersom jag egentligen inte vill ha det utan säger det bara för det är smidigt. Kanske det var ett dåligt exempel, men alla som känner mig vet att jag har svårt att välja mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen så att liksom ta ställning till småbeslut i vardagen är inte min starka sida, det får gärna någon annan göra och så rättar jag mig efter det. Stora beslut däremot, där är jag med fullt ut och har åsikter om det mesta, både hemma och på klubben. Hur gör ni? Vad är svårast, små eller stora beslut? Säger ni vad ni känner? Eller håller ni tillbaka av smidighet, rädsla eller av nån annan orsak? Berätta gärna, jag är nyfiken. Ärlighet är ett spännande och känsligt ämne!

Dag 6 Min dag...

... har jag trots solens strålar tillbringat inomhus med vår febriga dotter. Jag har försökt lära mig mer om läkemedelsräkning och tagit små pauser där jag kollat in bloggar jag nyss hittat till. Tänk att det finns så många människor som i princip varje dag delar med sig av sina tankar och händelser i livet till oss andra, säga vad man vill om internet men det skapar absolut många kontakter man inte skulle fått annars.

Kikar nu på Sofias änglar, har bara sett ett program innan och oj vad jag grät då.
Nu närmar programmet sig slutet, ska passa på att se det innan sängen kallar.
Innan ni bläddrar er vidare i cyberspace, snälla titta på mitt tidigare inlägg där jag efterlyser en katt Gosig från Ikea åt en vän.

Sov gott sen när det är dags!

Efterlysning!

Detta är en Gosig katt från Ikea, de finns inte längre att köpa och en av mina närmsta vänner letar desperat efter en sådan för att ha i "reserv" vid tex kräksjuka, om den skulle gå sönder eller tappas bort.


                                                                  
Vet du med dig att du har en sådan liggandes hemma till ingen nytta? Vet du någon som har en till övers?
Snälla, snälla, snälla, hör av dig!!

Ayla?

Min dotter vid frukosten imorse: "mamma, när du föddes å var liten fanns ju inga soffor. Eller inga mjuka soffor i alla fall, de var ju av sten då" Jag förklarade att det fanns visst soffor när jag var liten och de var till och med mjuka. Hon slutade då äta, såg storögt och förvånat på mig och sa "men mamma, fanns det såna på stenåldern?" Hmm....

Dag 5 Vad är kärlek?

Det är en stor fråga. Jag känner kärlek för så mycket. Min sambo. När jag ser på honom pirrar det i min kropp och jag fånler. Han är min andra halva, utan honom saknas något. Jag vet, för vi har provat vara utan varandra. Men vi hittade tillbaka och vi har det nu bättre än någonsin. Vi har två barn, helt fantastiskt underbara ungar! De bråkar, både med oss och varandra. När de inte är tillsammans är saknaden efter den andra stor. De kan inte vara med varandra och inte heller utan varandra, det är väl syskonkärlek när den är som bäst? Kärleken till barnen är gränslös, det finns inga ord som tillräckligt bra beskriver hur mycket jag älskar de små liven. Önskar alla föräldrar kände så för sina barn! Hoppas alla någon gång under sitt liv får chansen att känna sig riktigt älskade.
Känner kärlek för så mycket mer i mitt liv, fast just precis nu blev mitt knä upptaget av vår febriga lilla tös så detta får bli allt för denna gången, även om detta är ett ämne man kan skriva spaltmeter om.

"Att kärlek är allt som finns, är allt vi vet om kärlek."
Emily Dickinson

Dag 4 Vad åt jag idag?

Varför vill man veta det? Det är min första tanke. Fast har jag tagit på mig att skriva om det så gör jag det. Frukost: banan, yoghurt och kaffe. Lunch: rester, pasta och pastasås. Sen fika på klubbens årsmöte, kaffe, muffins, kladdkaka. Kvällsmat: överbliven saft, bulle och en kexchoklad. Dagen avrundas med ett glas vin!
Ingen större gourmetupplevelse, inte heller särskilt hälsosamt men helt rätt för mig just idag. Imorgon tar vi tag i livet igen!

Dag 3 Mina föräldrar...

... var ute på massa äventyr innan jag kom till världen. I början av det glada 70-talet emigrerade de tillsammans med min storebror till Australien. Där tillbringade de några händelserika år, men hamnade till slut i Sverige igen. De drev en firma tillsammans, en liten men framgångsrik tack vare den smala branchen. Jag minns att de allt som oftast fanns hemma, firman låg i huset mittemot vårt så de fanns alltid nära till hands när vi ungar sprang kors och tvärs genom byn. På helgmornarna brukade jag ligga bredvid pappa när helt plötsligt "Högran och Vänstran" dök upp. Nu när jag tänker på det så låter det kanske inte sådär superskoj, men jisses vad vi skrattade när hans stortår "pratade" och busade med mig. Han var lite fixerad vid att ha den senaste tekniken så vi hade tidigt en av de första VHS-spelarna, han hade även en filmkamera där batteriet var så stort att man behövde en egen väska till det. Kameran var man bokstavligen tvungen att vila på axeln för den var så stor och otymplig. De flesta grannbarn och jag stod ofta framför kameran, vi sjöng och dansade och njöt av att kunna vara på tv. Pappa filmade tålmodigt och försökte samtidigt lära sig alla finesser som fanns. Min mamma och jag pysslade mycket, vi gjorde julpyssel, vi bakade och jag fick hållas när jag envisades med att göra allting själv. En gång gjorde jag sockerkaka och vägrade ta emot hjälp. Jag missade bakpulvret och kakan blev stenhård. Mamma och pappa åt med god min i alla fall. Jag var jättelycklig. Vid juletid var det så underbart att vakna på morgonen och gå ner i köket där mamma hade varit och julstökat och tänt i vedspisen så det var varmt och mysigt. Pappa förevigade med filmkameran, zoomade gärna in mamma så hon blev sådär arg och vände med ett tjurigt leende ryggen till.
När jag var 11 år skildes dom. Jag minns att min första känsla var att jag blev så glad, jag skulle nu nämligen få en egen hemnyckel!
Pappa skaffade ganska snabbt en ny familj, jag fick yngre plastsyskon som tog över mitt rum hos honom och inget blev nånsin som förr. Han dog när jag var 18 år. Jag hann säga hej då, det är jag tacksam för. Min pappa lärde mig att om jag verkligen har en dröm, se till att sträva mot den oavsett vad!! 
Min mamma bor 60 mil bort. Det är jobbigt. Fast det är jag som flyttat så jag får väl ändå på något sätt liksom skylla mig själv. Det känns värre nu när jag har egna barn, vill att hon ska uppleva dom som jag gör, se dom växa upp. Fast när vi väl träffas är hon med i princip dygnet runt, det är allt eller inget liksom. Hon har en ny kärlek, J. Han gör henne lycklig och skämmer bort henne på ett sätt hon inte blivit bortskämd på innan. Jag har varit bästa vän med hans dotter när mina föräldrar skiljdes och vi tyckte tidigt att hennes pappa och min mamma skulle vara ett perfekt par. Nu har de också förstått! Bättre sent än aldrig, visst är det så man brukar säga? J har känt mig längre än han känt min mamma, han har sett mig växa upp som hans dotters bästa vän. Han vet mer om mitt tonårsliv än min pappa nånsin gjorde. Det känns som att de har en varsin del av mig, min pappa fick de första åren av mitt liv, J får vara med om de återståeende. Tillsammans har mina föräldrar lärt mig att våga! De flyttade över halva jordklotet och visste inte vad som väntade där borta. Min mamma brukade säga till mig; "vad du än gör, se något annat än Delsbo innan du bosätter dig här för alltid. Prova någon annan by/stad/land innan du bestämmer dig. Kom gärna hem och bo här efter att du prövat dina vingar." Jag provade mina vingar och flyttade, men blev kvar här i söder med eget hus, sambo och barn. Undrar om hon någon gång under de senaste åren ångrat att hon gett mig det rådet? =)
Mamma, tack för allt du gett din tösabit. Jag älskar dig!

Dag 2 Min första kärlek...

..såg jag för första gången i sjätte klass när vi hälsade på den byskola som vi skulle bilda en sjundeklass med. Det var tre byskolor vars sjätteklassare skulle bilda en sjundeklass på högstadiet. Det jag minns mest av denna dag är att jag tyckte han var såååå snygg med sitt långa blonda hår. Det blev en lång väntan på att sommarlovet skulle gå, jag ville att skolan skulle börja så jag fick träffa L igen. Augusti kom. Det var med nervösa och förväntansfulla steg jag gick till skolan. Där var han. Lika snygg som jag mindes. Men blygare. Jag blev kär. Min kompis blev tillsammans med en kille som gick i åttan, han bodde i samma by som L. När hon skulle hälsa på sin kille åkte jag med och hälsade för första gången på L. Jag trodde att vi alla tre skulle åka dit men min kompis och hennes kille hade visst andra planer. De visste hur vi kände för varandra och tyckte att nu var det dags att det hände något så när de släppt av mig hos L åkte de vidare. Jag minns att jag var så nervös när jag gick mot det stora röda huset. När jag knackade på öppnade hans mamma. Hon visste redan mitt namn. Hon log när jag klev in i hallen. Hans storebror trackade L lite för att han fått tjejbesök. Vi smög blyga upp till hans rum. Satte oss på hans säng. Han höll om mig. Vi satt så länge, länge. Pratade om allt och inget, sådär som man gör när tiden bara flyger förbi.
Vi blev trots detta inget par. Ingen vågade ta det första steget att pussa den andra. Det var nära, många gånger. Men alltid var det något eller någon som störde. I skolan höll vi oss alltid nära, det räckte med en blick för att vi skulle förstå varandra. Efter högstadiet tappade vi kontakten, gled sakta ifrån varann.

Ganska många år senare hörde han av sig. Han hade levt ett ganska destruktivt liv. Han undrade om jag glömt? Genast kände jag den där känslan vi delat som tonåringar, inga ord behövdes. Vi visste ändå, trots åren som gått. Under högstadiet gjorde vi en överenskommelse. Om vi vid 25 års ålder inte var upptagna på annat håll, då skulle vi gifta oss med varandra, vi skulle då ge varandra en chans liksom. Han var för narvarande singel. Jag var sambo, hade barn och var lycklig med mitt liv. Vi skrattade åt att vi varit så blyga som tonåringar, undrade om det kunnat ändra något om vi vågat lite mer? Vi hade båda en plats i varandras hjärtan, en sorts samhörighet trots alla år som gått och allt vi gått igenom på varsitt håll.
I somras fick jag ett besked, han levde inte längre. Hans kropp hade gett upp, det gick inte att rädda honom.
I mitt hjärta har han en egen liten plats, min första kärlek...

Fobier

Jag tycker verkligen omycket om spindlar och tandläkare. Känner rysningar längs ryggen bara vid blotta tanken av dessa två. Det kryllar av spindlar i vårt hus, det är väl kanske en av anledningarna till att jag fullkomligt älskar vintern. Då sover spindlarna. Oftast. Vi har en tröskel i källaren där det nästan alltid bor en spindel. Min älskade sambo agerar superhjälte och tar ut den spindel som hittat dit (man ska inte döda spindlar, bara förflytta dom, det är mitt motto). Ett par dagar senare är det trots allt en spindel där som springer och försöker gömma sig under tröskeln när jag kommer stampandes. Problemet är att spindeln är storleken större och lyckas inte gömma sig helt, en bit av benen sticker fortfarande ut som förhållandevis små svarta streck. Jag ryser, stampar ännu hårdare i golvet så den förhoppningsvis håller sig kvar därunder medans jag går förbi.
Samma känsla har jag när jag i eftermiddag ska följa med vår dotter till tandsköterskan. Jag kommer stampa hårt när jag går där i korridoren så de otäckingarna till tandläkare håller sig borta!

Dag 1 Presentation av mig

Av alla frågor som ingår i detta 30-dagars tema tycker jag att denna är svårast. Vad ska jag säga? Vad vill ni veta om mig? Jag är virrig, kärleksfull och busig. Studerar till sjuksköterska. Född i Delsbo, har mamma och bror med familj som bor kvar, i vår blir jag faster för andra gången! =) Bor 60 mil ifrån dom, i hus med en alldeles för stor trädgård, skönt för barnen att springa på men oerhört tråkigt att underhålla. Så det struntar jag i. Grannarna älskar att påta i sina trädgårdar så ska ni nån gång hälsa på mig sommartid, håll utkik efter trädgården med klippt gräsmatta med massor av ogräs i det som en gång var rabatter. Svärmor gillar att krypa omkring bland buskarna och försöka luckra fram deras rötter eller vad det heter. Jag gillar att äta bären. Hon har gett upp efter många tappra försök att få mig att tycka det är roligt med trädgårdsarbete så vi har kommit fram till att jag kanske inte kan odla och jag kan inte skilja på ogräs och blommor. Det finns faktiskt fina ogräsblommor. Men baka och göra potatisgratäng, det kan jag. Där slår jag henne på fingrarna! Min släkt på mammas sida är kända för sitt handarbete och sitt handlag med blommor. Jag kan inget av det. Jag är den felande länken. Det är med mig den delen av släktens traditioner kommer brytas. Jag är dock inte helt hopplös. Min mammas mormor var en hejjare på att baka. Jag har ärvt hennes känsla för att "höfta till" recept och den delen kommer jag förhoppningsvis kunna föra vidare till mina barn.
Visst, jag bakar. Och jag älskar mjuka kakor! Fast de gör mig mjuk. Min dotter tycker om att göra vågor på min mage. Hennes storebror älskar att begrava hela sitt ansikte djupt in mot min mage och sen prutta högljutt med munnen så det liksom skvalpar och fladdrar mot hans kinder och öron. Jag låter dom hållas, varför förstöra deras nöje?
Tränar gör jag. Som gammal dans och hästtjej kändes steget till kampsport ganska stort men där har jag hamnat. Min dotter och jag tränar föräldrar och deras barn i något som vi kallar för judogympa. Det är barn 3-6 år som tillsammans med en vuxen tränar gymnastik och leker fram grunderna i judo med fokus på balans och fallteknik. Vår lilla tjej börjar bli stor, det är vår sista termin som ledare på judogympan. Det är lite sorgligt för det är så jätteroligt! Fast vi går vidare mot andra mål.

Har sett att det fullkomligt rasat in läsare. Det gör mig nyfiken. Vilka är ni?

Hemma..

Det sägs att hemma är där hjärtat finns, mitt hjärta finns på tre ställen!

Skogen bakom vårt hus.

Delsbo i vinterskrud.

 

Vackra Falkenberg.

Var är hemma för dig?

Mums!

Måste bara berätta att jag fick till en så himlarns god kycklinggryta i eftermiddag. Jag hade kycklingfilé i bitar, bacon, paprika, purjolök, grädde, vitlök och olika kryddor. Lilla hemligheten? Dipkryddan "Fresh island" (lila påse) och en gnutta honung. Till detta serverades en blandning av ris och quinoa samt en grönsallad.
Hela familjen åt som om vi inte ätit på flera dagar och jag längtar redan till lunchen imorgon.

Var rädda om varandra!

30 dagar

30 DAGAR - OLIKA TEMAN

Lite här och var bland bloggar på nätet cirkulerar just nu en slags "30 dagars tema-bloggande". Det går ut på att man varje dag under 30 dagar skriver inlägg med fasta ämnen. Eftersom jag är ny på det här med bloggande blir detta ett bra startskott.

Välkomna att följa mina 30 dagar!

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Brutal ärlighet!

Igår fick jag ett samtal. Sen november 2007 har jag längtat efter detta samtal, samtidigt som jag varit rädd för det. Ibland har jag skickat kort för att veta att jag inte glömt bort. Hon fick senast ett alla hjärtans dag kort där jag skrev att jag tänker på henne. Men att ringa upp? Näe, det har jag inte vågat. Hon är ärlig. Brutalt ärlig! Hon är känd för att alltid säga vad hon tycker, oavsett situation. Det är en helt underbar egenskap som jag alltid beundrat, hoppas hon aldrig slutar med det. Men ibland orkar man inte höra. Man vill inte veta att man gjort bort sig totalt. Man vill bara få prata av sig utan att bli dömd. Igår sa jag ifrån. Så ärlig som jag var igår har jag aldrig nånsin varit innan. Det började trevligt, vi skrattade tillsammans. Sen började det. Varför hälsar jag inte på när jag är hemmavid? Varför ringer jag inte? Jag kunde inte vara tyst längre. Jag har haft samma telefonnummer sen 1996, telefonen är alltid med mig. Hon har inte ringt. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Vi har kanske inte mycket tid kvar. Jag är 31 år. Hon fyller 90 nu i mars.