Brutal ärlighet!

Igår fick jag ett samtal. Sen november 2007 har jag längtat efter detta samtal, samtidigt som jag varit rädd för det. Ibland har jag skickat kort för att veta att jag inte glömt bort. Hon fick senast ett alla hjärtans dag kort där jag skrev att jag tänker på henne. Men att ringa upp? Näe, det har jag inte vågat. Hon är ärlig. Brutalt ärlig! Hon är känd för att alltid säga vad hon tycker, oavsett situation. Det är en helt underbar egenskap som jag alltid beundrat, hoppas hon aldrig slutar med det. Men ibland orkar man inte höra. Man vill inte veta att man gjort bort sig totalt. Man vill bara få prata av sig utan att bli dömd. Igår sa jag ifrån. Så ärlig som jag var igår har jag aldrig nånsin varit innan. Det började trevligt, vi skrattade tillsammans. Sen började det. Varför hälsar jag inte på när jag är hemmavid? Varför ringer jag inte? Jag kunde inte vara tyst längre. Jag har haft samma telefonnummer sen 1996, telefonen är alltid med mig. Hon har inte ringt. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Vi har kanske inte mycket tid kvar. Jag är 31 år. Hon fyller 90 nu i mars.