Ärlig eller inte?

Har funderat en hel del på på det här med ärlighet, hur ärliga är vi egentligen? Säger du vad du tycker och tänker i alla lägen? Ni som följt mig från bloggens början vet att jag började skriva om just ärlighet. "Min gotant" har så länge min familj känt henne (drygt 35 år) alltid varit ärlig i alla lägen. Sen vår diskussion förra veckan har jag blivit mer rak, sagt vad jag tyckt och tänkt, fast med väl valda ord. Inga större grejer har hänt, men ni vet den där matdiskussionen "vad tycker du vi ska äta?" Jag brukade svara: "spelar ingen roll." Jo, det gör det visst! Jag gillar inte makaroner och köttbullar sådär överdrivet mycket, inte alls egentligen. Barnen tycker det är jättegott så visst äter vi det ibland. Men att svara "spelar ingen roll" är ju då ganska fel, eftersom jag egentligen inte vill ha det utan säger det bara för det är smidigt. Kanske det var ett dåligt exempel, men alla som känner mig vet att jag har svårt att välja mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen så att liksom ta ställning till småbeslut i vardagen är inte min starka sida, det får gärna någon annan göra och så rättar jag mig efter det. Stora beslut däremot, där är jag med fullt ut och har åsikter om det mesta, både hemma och på klubben. Hur gör ni? Vad är svårast, små eller stora beslut? Säger ni vad ni känner? Eller håller ni tillbaka av smidighet, rädsla eller av nån annan orsak? Berätta gärna, jag är nyfiken. Ärlighet är ett spännande och känsligt ämne!