Skitsjukdom

Jag hann aldrig träffa mina farföräldrar, de dog båda i tidigt ålder. Båda dog i cancer.
Min morfar lever såvitt jag vet men önskar inte veta av mig och min bror, min mormor föredrog sina andra barnbarn. Hon gick bort för ett år sedan och visst blir jag fortfarande ledsen ibland när jag tänker på henne. Jag saknar det vi KUNDE haft. Hon och jag. Jag har tyvärr inte mkt att sakna vad gäller vår relation.
När jag växte upp fanns ett äldre par som blev väldigt viktiga för mig, som extra mor- och farföräldrar. Jag har många glada minnen från detta underbara par, hon som drack silverte och han med sina enormt stora händer med vilka han snidade vackra saker i trä. De hade en dotter men fick inga barnbarn så jag blev väl deras substitut och det var jag mer än gärna. 1995 dog mannen, i cancer. 2007 gick deras dotter bort, även hon i cancer.
Min pappa drog dig för att gå till läkaren men när han väl gjorde det fick han diagnosen... cancer. Den 22 maj 1998 tog han sitt sista andetag.
För ett par år sen fick två av hans bästa vänner diagnosen cancer. Ingen av dom lever idag.
Jag är försiktig med att använda ordet hata, men jag hatar verkligen denna sjukdom!!
Överallt omkring oss finns människor som på något sätt kommit i kontakt med cancer, antingen har de själva blivit drabbade eller så känner de någon som fått denna diagnos. Sjukdomsförloppet ser olika ut, en del klarar sig, en del inte. Det finns en kortfilm som belyser vikten av att få känna som känner trots att man på ett eller annat sätt kommit i kontakt med cancer. Man får vara arg. Ledsen. Besviken. Rädd. Och man får skratta! Ta några minuter och se filmen, när du gjort det får du gärna sprida den vidare. Klicka här. Kanske kan den hjälpa någon att må lite bättre?

Var rädda om varandra!